Tag Aftonbladet

Din data, ditt val. Aftonbladet är en del av Schibsted Sverige som hanterar din data. Vi skyddar din data och använder den för att anpassa tjänster, prenumerationserbjudanden och annonser till dig Mer information Jag förstår torsdag 4 oktober 2018   Dagens namn:   Frans, Frank Aftonbladet Logga in Prova NYHETER VALET SPORT PLUS TV NÖJE KULTUR LEDARE DEBATT SENASTE NYTT A-Ö OM Debatt ÅSIKT Nej, hårdare tag får inte slut på våldet Linnea, 20: Jag har levt sida vid sida med dem ni vill lagstifta bort från samhället Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet. Foto: JERKER IVARSSON Ljudet av en skottlossning sträcker sig inte till riksdagen, skriver Linnea Färjsjö som miste sin bror i ett våldsdåd den 1 januari i år. DEBATT sön 09 sep 2018 KOPIERA LÄNK DEBATT. En ung man blir skjuten. Mördad. Inte en kriminell man som ”had it coming”, utan en människa. En mamma får aldrig hålla om sin pojke igen, en pappa får aldrig se sin son växa upp och ett syskon förlorar sin livskamrat. Han får en notis i tidningen under rubriken ”Skjutning”.  Sedan är de glömda igen, förortsbarnen. Ni förstår inte vår värld och vi förstår inte er. Så länge klyftorna ökar mellan ”de hederliga medborgarna” och ”de kriminella” kommer inte våldet att minska. Så länge en pojke kan ligga på marken 20 minuter med t-banan från riksdagen och förblöda av sina skottskador, kommer vi inte lyssna på er. För ni hör inte oss.  Så länge vi blir påminda om polisbrutaliteten vi utsätts för varje gång vi ser uniformen kommer inte fler poliser göra oss tryggare. Uniformen har för så många blivit en symbol för övergrepp, brutalitet, trauman och utanförskap. Synliga vapen, stora kängor och skottsäkra västar för att användas emot oss.  Grabbar som tidigt lärt sig av samhället och dagligen påminns av politiker att det är de mot oss, känner sig tvingade att gå in hårdare när de ser att motståndarlaget ökar i kvantitet och i vapenstyrka. Att rädsla ofta visar sig i aggressivitet är något vi lärde oss redan på förskolan. Varför ser inte politikerna det när de kommer med förslag om hur vi ska få slut på morden i förorten? För det är väl vad ni vill, eller?  De allra flesta partier propagerar för en batongpolitik där lösningen är hårdare straff och fler poliser. Jag har under en stor del av mitt liv levt sida vid sida med de människor ni vill lagstifta bort från samhället, och om det är något jag lärt mig av den machokulturen är det att de inte ger sig.  Blir fienden starkare finns det inget annat val än att svara med samma mynt. Större vapen, fler rekryteringar.  Jag har stått bredvid och sett hoppet i deras ögon när de fått höra om något som heter ”Komvux”, för att sedan se deras axlar stiga och ögon svartna när en polisuniform provocerar fram en anledning att ”ta med dig till stationen i kväll”. Det hårda klimatet kring debatten om ”orten” förändrar människorna den handlar om, och inte till det ödmjukare.  Jag ser politiker förklara krig mot ”de kriminella”. Ett krig mellan samhället, ”svenska nationen”, och ”dem ”.  Som om ett liv i kriminalitet inte grundar sig i utanförskap. Och känslan av utanförskap blir inte mindre när representanter för det svenska samhället placerar dig så långt utanför att ”krig” används för att beskriva situationen.  När ni förklarar krig mot de kriminella, är det ett krig mot skattefuskare också? Politiker som reser på lyxresor med våra   pengar? Jag har sett chocken i ögonen på killar när de hör beskrivningarna. Oförståelse, besvikelse och frustration över hur situationen blev okontrollerbar, för att sedan övergå till ilska.  Politiker som trycker på ”vi-mot-dom”, för att stärka ”vi:et”. Att dela upp samhället är ju grunden för utanförskap. Utanförskap har alltid lett till ett sämre samhälle, även för de privilegierade. Ni förstår väl att killarna i förorten hör er? Vill ni se ett bättre samhälle på riktigt, eller handlar det kanske bara om era egna positioner, er egen makt?  Det finns ingenting i att förklara krig mot ”förortsgrabbarna” som kommer få dem att ”back down”. Det handlar om en machokultur som jag vet att många av exempelvis Sverigedemokraternas partimedlemmar förstår.  Jag är ingen politiker. Har ingen masterexamen i kriminologi eller samhällsvetenskap. Men jag kan deras tankar. Tankar om livet – kärlek, brödraskap, samhälle, politik, lycka och sorg. Jag har levt sida vid sida med männen ni kallar kriminella. De många gånger fantastiska människorna som kan göra grus till guld, de som företagen borde slåss om att få rekrytera. Den 1 februari gick min värld under. Min storebror blev mördad. Klockan 15 på en onsdag rann ”pojken med guldhjärtats” tusentals drömmar och framtidsförhoppningar ut på en gata i miljonprogrammet. 20 minuter längs samma tunnelbanelinje från Riksdagen. Det var ingen tyst minut den dagen. Landet var inte i sorg. Inte heller för någon annan av våra förortsbor som dött i skjutningarna. Fler människor dog i förorterna i början av 2017, än den 7 april samma år på Drottninggatan. Var är Löfvens kondoleanser? För det är ju utan tvekan ett misslyckande från samhället vi ser! Klyftorna ökar, klasskillnaderna ökar och det är dags att politiker börja väga sina ord om oss på guldvåg. När landets makthavare stämplar unga män som kriminella blir det deras identitet. Det bör väl vara det sista samhället vill, ur ett rent brottsförebyggande perspektiv? Jag har sett hur dessa män tvingas in i en livsstil i brist på alternativ och på grund av andras förutfattade meningar. Så länge alternativen till en annan livsstil inte är synliga för dem är de inte relevanta. Politiker glömmer återigen att deras ord hörs. Vill ni se förändring – visa alternativen.  Jag kan lova att varenda människa jag mött som lever i kriminalitet både har önskat och försökt lämna livsstilen vid något tillfälle, varför talar ingen politiker om att göra den vägen lättare? Var är telefonlinjen för killar som behöver hjälp att lämna nu?  Föraktet, rädslan och besvikelsen mot polisuniformen är starkare än någonsin utanför tullarna. Vi behöver poliser som är med, inte mot, förorten. Poliser som inte synligt bär vapen, poliser som inte misstror människan. Poliser och politiker som visar på möjligheter för våra medborgare. Du väljer inte att bli kriminell, du hamnar i kriminalitet.  Och vi behöver en politik som erkänner att för varje människa som hamnat i den livsstilen är det ett misslyckande av samhället. Vi behöver en politik som hjälper oss därifrån, inte får oss att identifiera oss som kriminella. Vet ni vad det gör med självkänslan? Vet ni hur det förändrar ens drömmar om framtiden? Återigen, den som hamnat i kriminalitet är en del av Sverige, det svenska samhället, och ska ha samma möjligheter och behandlas med samma respekt som Karl från Östermalm.  Politikernas debatter och medias rapportering om ”skjutningarna” är som brutala skämt för dem som lever i den verkligheten – inte bara läser om den. Det är de som är längst ifrån misären som har högst röster. Vi som lever i den har tystats ner av sorgen, tvingats fokusera energin på att överleva. Till sist hörs bara de som vet minst.  Ni talar så hårt om brottslingarna, vi talar om våra vänner, vår familj. Ni talar om att spärra in de kriminella för att få bort dem från gatorna. Vet ni hur tom en värld känns när någon är borta för gott? Det kunde ha varit din son, men det var min bror.  Linnea Färjsjö , stolt lillasyster ⁠ Häng med i debatten och kommentera artikeln – gilla Aftonbladet Debatt på Facebook. LÄS OCKSÅ DEBATT. Jag känner mig mer otrygg utanför förorten LÄS OCKSÅ DEBATT. Jag bor i förorten – men vägrar vara ert offer LÄS OCKSÅ Val 2018: Aftonbladet guidar dig genom hela valdagen Så här skriver du en debattartikel 00:33 LÄS OCKSÅ Val 2018: Aftonbladet guidar dig genom hela valdagen LÄS OCKSÅ Valresultat 2018: Så här röstar Sverige LÄS OCKSÅ Då har vallokalerna öppet under valet 2018 KOPIERA LÄNK 9 september 2018 09:00 ARTIKELN HANDLAR OM Valet 2018 + FÖLJ Integration + FÖLJ Brott + FÖLJ Valet i Sverige + FÖLJ LÄS OCKSÅ 27 augusti DEBATT Du slår mot de svaga, Löfven – gång på gång 8 september DEBATT Ni är på väg mot ett historiskt misstag, M 17 augusti DEBATT Sluta sprida falska rykten i förorten, S 22 augusti DEBATT Nu hoppas vi att ni slutar sprida rykten, S 3 september DEBATT Därför behöver vi ändra i abortlagen ARTIKELN HANDLAR OM Valet 2018 + FÖLJ Integration + FÖLJ Brott + FÖLJ Valet i Sverige + FÖLJ LÄS OCKSÅ 27 augusti DEBATT Du slår mot de svaga, Löfven – gång på gång 8 september DEBATT Ni är på väg mot ett historiskt misstag, M 17 augusti DEBATT Sluta sprida falska rykten i förorten, S 22 augusti DEBATT Nu hoppas vi att ni slutar sprida rykten, S 3 september DEBATT Därför behöver vi ändra i abortlagen MEST LÄST 04:00 DEBATT Landets chefer – har ni stoppat övergreppen? 04:00 DEBATT Ska vi låta människor drunkna i Medelhavet? i går 04:00 DEBATT Jo, det går visst bra att vara bög i Järva 30 apr 2017 DEBATT Hjälp personalen – våra barn far illa i går 04:00 DEBATT Vi behöver mer disciplin i skolan Till toppen

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Ljudet av en skottlossning sträcker sig inte till riksdagen, skriver Linnea Färjsjö som miste sin bror i ett våldsdåd den 1 januari i år.

Så här skriver du en debattartikel 00:33

Aftonbladet är en del av Schibsted Sverige som hanterar din data.

Vi skyddar din data och använder den för att anpassa tjänster, prenumerationserbjudanden och annonser till dig

DEBATT. En ung man blir skjuten. Mördad. Inte en kriminell man som ”had it coming”, utan en människa. En mamma får aldrig hålla om sin pojke igen, en pappa får aldrig se sin son växa upp och ett syskon förlorar sin livskamrat. Han får en notis i tidningen under rubriken ”Skjutning”. 

Sedan är de glömda igen, förortsbarnen.

Ni förstår inte vår värld och vi förstår inte er. Så länge klyftorna ökar mellan ”de hederliga medborgarna” och ”de kriminella” kommer inte våldet att minska. Så länge en pojke kan ligga på marken 20 minuter med t-banan från riksdagen och förblöda av sina skottskador, kommer vi inte lyssna på er. För ni hör inte oss. 

Så länge vi blir påminda om polisbrutaliteten vi utsätts för varje gång vi ser uniformen kommer inte fler poliser göra oss tryggare. Uniformen har för så många blivit en symbol för övergrepp, brutalitet, trauman och utanförskap. Synliga vapen, stora kängor och skottsäkra västar för att användas emot oss. 

Grabbar som tidigt lärt sig av samhället och dagligen påminns av politiker att det är de mot oss, känner sig tvingade att gå in hårdare när de ser att motståndarlaget ökar i kvantitet och i vapenstyrka. Att rädsla ofta visar sig i aggressivitet är något vi lärde oss redan på förskolan. Varför ser inte politikerna det när de kommer med förslag om hur vi ska få slut på morden i förorten? För det är väl vad ni vill, eller? 

De allra flesta partier propagerar för en batongpolitik där lösningen är hårdare straff och fler poliser. Jag har under en stor del av mitt liv levt sida vid sida med de människor ni vill lagstifta bort från samhället, och om det är något jag lärt mig av den machokulturen är det att de inte ger sig. 

Blir fienden starkare finns det inget annat val än att svara med samma mynt. Större vapen, fler rekryteringar. 

Jag har stått bredvid och sett hoppet i deras ögon när de fått höra om något som heter ”Komvux”, för att sedan se deras axlar stiga och ögon svartna när en polisuniform provocerar fram en anledning att ”ta med dig till stationen i kväll”. Det hårda klimatet kring debatten om ”orten” förändrar människorna den handlar om, och inte till det ödmjukare. 

Jag ser politiker förklara krig mot ”de kriminella”. Ett krig mellan samhället, ”svenska nationen”, och ”dem ”. 

Som om ett liv i kriminalitet inte grundar sig i utanförskap. Och känslan av utanförskap blir inte mindre när representanter för det svenska samhället placerar dig så långt utanför att ”krig” används för att beskriva situationen. 

När ni förklarar krig mot de kriminella, är det ett krig mot skattefuskare också? Politiker som reser på lyxresor med våra   pengar? Jag har sett chocken i ögonen på killar när de hör beskrivningarna. Oförståelse, besvikelse och frustration över hur situationen blev okontrollerbar, för att sedan övergå till ilska. 

Politiker som trycker på ”vi-mot-dom”, för att stärka ”vi:et”. Att dela upp samhället är ju grunden för utanförskap. Utanförskap har alltid lett till ett sämre samhälle, även för de privilegierade. Ni förstår väl att killarna i förorten hör er? Vill ni se ett bättre samhälle på riktigt, eller handlar det kanske bara om era egna positioner, er egen makt? 

Det finns ingenting i att förklara krig mot ”förortsgrabbarna” som kommer få dem att ”back down”. Det handlar om en machokultur som jag vet att många av exempelvis Sverigedemokraternas partimedlemmar förstår. 

Jag är ingen politiker. Har ingen masterexamen i kriminologi eller samhällsvetenskap. Men jag kan deras tankar. Tankar om livet – kärlek, brödraskap, samhälle, politik, lycka och sorg. Jag har levt sida vid sida med männen ni kallar kriminella. De många gånger fantastiska människorna som kan göra grus till guld, de som företagen borde slåss om att få rekrytera.

Den 1 februari gick min värld under. Min storebror blev mördad. Klockan 15 på en onsdag rann ”pojken med guldhjärtats” tusentals drömmar och framtidsförhoppningar ut på en gata i miljonprogrammet. 20 minuter längs samma tunnelbanelinje från Riksdagen.

Det var ingen tyst minut den dagen. Landet var inte i sorg. Inte heller för någon annan av våra förortsbor som dött i skjutningarna. Fler människor dog i förorterna i början av 2017, än den 7 april samma år på Drottninggatan. Var är Löfvens kondoleanser? För det är ju utan tvekan ett misslyckande från samhället vi ser!

Klyftorna ökar, klasskillnaderna ökar och det är dags att politiker börja väga sina ord om oss på guldvåg. När landets makthavare stämplar unga män som kriminella blir det deras identitet. Det bör väl vara det sista samhället vill, ur ett rent brottsförebyggande perspektiv?

Jag har sett hur dessa män tvingas in i en livsstil i brist på alternativ och på grund av andras förutfattade meningar. Så länge alternativen till en annan livsstil inte är synliga för dem är de inte relevanta. Politiker glömmer återigen att deras ord hörs. Vill ni se förändring – visa alternativen. 

Jag kan lova att varenda människa jag mött som lever i kriminalitet både har önskat och försökt lämna livsstilen vid något tillfälle, varför talar ingen politiker om att göra den vägen lättare? Var är telefonlinjen för killar som behöver hjälp att lämna nu? 

Föraktet, rädslan och besvikelsen mot polisuniformen är starkare än någonsin utanför tullarna. Vi behöver poliser som är med, inte mot, förorten. Poliser som inte synligt bär vapen, poliser som inte misstror människan. Poliser och politiker som visar på möjligheter för våra medborgare. Du väljer inte att bli kriminell, du hamnar i kriminalitet. 

Och vi behöver en politik som erkänner att för varje människa som hamnat i den livsstilen är det ett misslyckande av samhället.

Vi behöver en politik som hjälper oss därifrån, inte får oss att identifiera oss som kriminella. Vet ni vad det gör med självkänslan? Vet ni hur det förändrar ens drömmar om framtiden? Återigen, den som hamnat i kriminalitet är en del av Sverige, det svenska samhället, och ska ha samma möjligheter och behandlas med samma respekt som Karl från Östermalm. 

Politikernas debatter och medias rapportering om ”skjutningarna” är som brutala skämt för dem som lever i den verkligheten – inte bara läser om den. Det är de som är längst ifrån misären som har högst röster. Vi som lever i den har tystats ner av sorgen, tvingats fokusera energin på att överleva. Till sist hörs bara de som vet minst. 

Ni talar så hårt om brottslingarna, vi talar om våra vänner, vår familj. Ni talar om att spärra in de kriminella för att få bort dem från gatorna. Vet ni hur tom en värld känns när någon är borta för gott?

Det kunde ha varit din son, men det var min bror. 

Du ser denna annons eftersom sajten du besöker till stor del finansieras av annonsintäkter. Vissa annonser ser du för att vi tror att de kan intressera dig. Detta antagande baserar vi på din tidigare aktivitet på Schibsteds sajter och appar.

Styr själv över vilka annonser du ser genom att ändra dina inställningar.

Schibsted är en etablerad mediekoncern med huvudkontor i Oslo, som äger sajter som till exempel Blocket, Svenska Dagbladet, Omni, Aftonbladet och Prisjakt.